”LyckligLycka1972”

 

 

Vi grillar lamm och grönsaker under bar himmel. Det är, som man brukar säga, årets sista sommarhelg. Det är vindstilla och stjärnklart. Hösten gör sig påmind genom mörkret som sänker sig redan vid sjutiden. Det är bara vi två på hela ön. När vi äter gör vi det till fotogenlyktors ljussken.

Civilisationen gör sig påmind. Finlandsfärjorna drar förbi ute i farleden. Och resten av världen är bara på en smartphones avstånd.

Konversationen följer upparbetade spår – våra liv löper på många sätt parallellt med varandra. Det finns mycket att prata om. Och nu verkar det som om vi båda funderar på att ta nästa steg. Som av en slump har vi båda de senaste dagarna hamnat på varsin nätdejtingsajt. Det är nytt, fascinerande och det finns mycket att prata om. Ganska snart åker telefonerna fram och vi börjar jämföra:

”Vad tror du om den här tjejen? Hon verkar väl gullig?”
”Här har jag en som jag mejlat med. Snygg va?”
”Den här låter bra, men hon har ju ingen bild – hur seriöst är det?”

Själv hade jag länge varit skeptisk. Inte känt mig som ”någon som nätdejtar!” Men till slut hade jag valt jag några bilder, skrivit några rader om mig själv och slantat in pengarna för ett kvartal. Det första som händer är att en gammal tant skickar en ”flört” till mig. Jag drabbas av akut dejtingdepression, loggar ut och går ut på promenad.

Men snart sitter jag där igen. Bläddrar bland bilder av ett till synes oändligt antal kvinnor. Ska jag känna mig upprymd över alla möjligheter, eller bli beklämd av mängden människor som också är på jakt, som saknar? Jag bläddrar vidare.

Det är lätt att bli kritisk. Att börja raljera över människors jakt på kärlek. Man får passa sig för det. Men samtidigt. Jag har aldrig sett så många suddiga, obegripligt dåliga bilder. Läst så många beskrivningar av ”en glad tjej om trivs lika bra på krogen som hemma i soffan…” Och alla alias? ”Livets_Mysterier”, ”Dinstjärna” ”Sommarochsol”, eller ”Ingenluktarsågott”…

Det är helt transparent – så fort någon går in på min profil blinkar det rött och jag ser vem det är. Och det finns så många därute att det inte går att hålla koll, man behöver lägga upp listor med egna ”favoriter”. Även det transparent – så fort jag koras till favorit hos någon kvinna så blinkar det återigen rött och jag kan kolla upp henne.

Så förutom jakten på den där Någon så är det också en jakt på bekräftelse. Det blir viktigt att få många besök på min profil, hamna på Favoritlistor, och helst ska det ju rasa in mejl från kvinnor som blivit svaga i knäna av min Blick! Men det går lite trögt. Det händer liksom ingenting. Så vem är jag att häckla andra?

I septembermörkret fortsätter vi att via telefonen visa upp olika kvinnor för varandra. Förhoppningarna är skyhöga. Resultatet än så länge på marknivå. När tallrikarna är länsade tar vi kassen med öl bort till bastuflotten. I hettan fortsätter vi att diskutera strategier, upplägg och taktik. En blind leder en annan – ingen av oss har ju lyckats ännu, inte ens kommit så långt att vi träffat någon kvinna – med en kompis uttryck – i köttrymden.

Dagen efter sitter vi på klipporna i solkskenet och blickar ut över en spegelblank fjärd. Ägarna dyker upp med sin gulliga hundvalp. Vi traskar runt på ön och tittar på faciliteterna. Innan vi drar iväg i motorbåten skickar de med några sista tips – och de vet ju vad de pratar om.
”Se det som en affärslunch. Eller ta en kaffe på McDonalds. Man har ju inte tid att plöja ner för mycket tid på varje dejt.”

Över fjärdarna pressar vi båten. 30 knop med en trasig propeller. Vinden fladdrar i håret. Solen gassar.

Väl hemma loggar jag in igen. 3 nya besök. Inga mejl…

 

 

Musik: ”LyckligLycka1972”