Jag flyttar hemifrån

Ett brev till redaktionen jag lämnar:

Hej!

Det kommer nog inte märkas i någon större utsträckning eftersom jag i praktiken inte arbetat på redaktionen på flera år – men idag fredag är sista dagen som jag tillhör Studio Ett. Från och med måndag är jag inte längre en av flaggskeppets producenter. Jag flyttar min tjänst, till ett nytt liv som gruppchef inom Ekot.

För min del är det en stor omställning. Jag började på P1 som producent 2001 – i en helt annan tid – och identiteten hos mig som producent har sedan länge varit stark. Men nu är det dags. Efter snart 20 år ska jag ta steget från den redaktion som har varit min familj på jobbet, mitt bästa gäng, och ett jobb som jag stundom klagat på, gnällt på, men samtidigt älskat av hela mitt hjärta!

Ni som inte känner mig eller inte orkar, tack för den här tiden, det går bra att sluta läsa nu. Ni andra – häng med på några nedslag genom åren:

Februari 2001. Jag gjorde mitt första pass på P1morgon. Pontus Mattsson var producent och i studion satt Tomas Ramberg som en av tre ordinarie programledare. Den stora debatten den här tiden kretsade kring neonatalvård. Vid vilken vecka kunde läkarvetenskapen rädda barn? Var det i 24e veckan, eller redan i 23e, eller kanske så tidigt som 22a som läkare vid Akademiska Sjukhuset i Uppsala hävdade? Men varför kunde de då inte visa några bevis på att detta hade hänt?

Jag kom direkt från ett jobb som redaktör på SVT:s morgonsoffa och tyckte en sak var lite udda: På tv slog man verkligen knut på sig för att fylla studion med gäster, att de fysiskt skulle vara på plats. Man bokade flygbiljetter, hotellrum, taxitransporter – allt för att gästerna skulle sitta i studion kl 7.15. Men min första P1morgon: förutom programledar-Tomas var det var helt tomt i studio 15. Gästerna var på länk eller telefon, och större delen av programmet bestod av intervjuer med korrespondenter. ”En bra morgon”, sammanfattade Pontus.

 

September 2001. Måndagen den 10 september gick Norge till val. Tillsammans med programledaren Staffan Dopping gjorde vi morgonen den 11 september en rejäl djupdykning i valresultatet och i norsk politik. Mycket nöjd gick jag hem och sov mina timmar efter sändningen. Jag vaknade precis lagom för att se det andra planet krascha in i World Trade Centers. Den fina sändningen om norsk politik var nu totalt bortglömd och världen gick in i en ny era.

 

Våren 2003. ”Den där jävla Texasgubben”. Biståndsminister Jan O Karlsson var ständigt i blåsväder. Bland annat för att ha kallat USA:s 43:e president för ”jävla Texasgubbe”. Under en P1morgon-sändning citerade Lasse Johansson Aftonbladet, där Jan O hade uttalat sig. Efter bara nån minut fick jag ett meddelande om att de ringt från departementet och ville att jag som ansvarig producent skulle ringa tillbaka. Vid första tillfälle gick jag in på redaktionen, slog numret, hamnade hos en sekreterare som efter jag hade presenterat mig direkt sa ”då kopplar jag in till ministern”. (Sådant händer inte – ministrar kommunicerar med oss via sina pressekreterare.) Jan O svarade, jag presenterade mig, och sedan följde en skoningslös utskällning under 10 – 15 minuter. P1morgon var helt oseriösa, han hade minsann aldrig sagt det vi citerat ur Aftonbladet, och vi MÅSTE rätta!

Ganska skakig gick jag tillbaks till sändningen, bollade med Lasse om hur vi skulle göra, men landade i att det inte fanns någon som helst anledning att säga något mer om Jan O, ännu mindre rätta det som vi citerat.

Efter sändningen åkte jag återigen hem och sov. När jag vaknade hade jag ett stort antal missade samtal från 08-405 10 00, regeringskansliets växel, och röstmeddelande från Jan O:s pressis som bad mig ringa. Jag laddade ett tag, drog ett djupt andetag, och ringde upp. Beredd på ännu en rejäl mangling av ministern.

”Hej, det är Magnus Westberg, P1morgon, du ville att jag skulle ringa?!?”

”Hej, vad bra. Jo du förstår, att Jan O vill be lite om ursäkt, han har nämligen kommit ihåg nu att han faktiskt har sagt det där i Aftonbladet…”

”Ehhh. Ja?”

”Ja det var bara det. Tack för att du ringde!”

 

Någonstans kring årsskiftet 2007 – 2008 flyttade jag på mig inom radiohuset. Från Grottan på plan 2, ner till korridor 1C, längst bort. Där fanns Studio Ett, just då under Birgitta Jacobssons ledning. Hon hade frågat mig ett antal gånger om jag inte ville byta över, men jag var lite rädd för delar av S1-redaktionen. När den där farliga personen hade pensionerats kände jag mig dock redo att ta klivet från morgon till eftermiddag.

 

I samma veva, januari 2008, pratade jag med radions Washingtonkorrespondent.

”Kommer du över hit i november då?”

”Eh, ja det låter ju kul men jag har inte hört något om det…”

Det visade sig att Ginna Lindberg satt inne på mer information än jag, och i slutet av oktober landade jag, Klas Wolf-Watz och ett gäng till för att sända amerikansk valvaka. Helena Groll, som såklart skulle programleda var redan på plats. Det var andra gången jag träffade henne och första gången vi överhuvudtaget arbetade tillsammans.

Natten mellan den 4 och 5 november var historisk. Korrespondent Daniel Alling var i sitt esse på Obamas valvaka i Grants Park, Chicago. Han fick slita hårt med att dels rapportera, dels se till att ingen kom i vägen mellan hans satellitsändare och satelliten den sände till – varje gång någon råkade bryta strålen föll sändningen och behövde kopplas upp igen.

Klockan närmade sig 06.00 (svensk tid). Det var dags för det som är höjdpunkten under alla amerikanska val. Segrarens tal. Några minuter före 6 kom familjen Obama ut på scenen. Sasha, Malia, Michelle, och president-elect Barack Obama. Stämningen var elektrisk. Ett par minuter före 6 går han fram till mikrofonen:

”Hello Chicago!…”

Hela världens ögon var riktade mot honom på scenen i Grants Park, Chicago!

Vi fortsatte att sända talet. Klockan passerade 06.00.00. En helig tid. Då ska ME1 starta! Morgonekots första upplaga. Det ruckar man inte på!

Tekniker Björn Mattisson satt vid spakarna. Han väste ”Vi kör! Det är det här vi är här för!”

Jag hade en öppen linje till studio 15s kontrollrum i Stockholm för att hålla kontakten med hemmaredaktionen. Jag ropade, vi ville ju fortsätta, men fick inte något svar.

Vi fortsatte sända.

Efter ett par minuter hör jag så en av Ekots chefer via kom-linjen ”Magnus, nu måste ni sluta, Morgonekot måste in!”

”Men…”

”Nu ska ni sluta!”

Så mitt i detta historiska tal slutade vi sända. Lämnade till Stockholm. Till en Eko-sändning som bl a bestod av tre telegram om mat: humrar, köttfärs och nåt annat som jag förträngt. Kvart över 6, när ME1 slutade, på sekunden punktligt, kunde vi låta den svenska radiopubliken höra hur Obama tackade, vinkade, och gick av scenen… Ett historiskt ögonblick hade precis inte sänts i SR.

 

April 2009. EU-parlamentet hade sin sista session före valet i början av juni. På plats i den gigantiska byggnaden för att sända program var jag, Camilla Kvartoft och EU-giganten Susanne Palme.

Studion är fantastiskt belägen för EU-bevakning: mitt i parlamentet, precis utanför plenisalen, mitt i en öppen foajé. MEParna minglade omkring, och en del av våra gäster i programmet smet snabbt ut från omröstningen för att sitta med och diskutera och debattera, för att sedan fortsätta debatterna inne i kammaren.

En av gästerna är Folkpartiets mångårige och, får man anta, rutinerade parlamentariker Olle Schmidt. Men det visar sig att han inte riktigt hade koll på frågan vi ska debattera. Susanne tar honom lite avsides och de sätter sig ner i en sittgrupp några meter bort och i ögonvrån ser jag hur Olle Schmidt liksom transformeras till en liten skolpojke. Lärarinnan Susanne föreläser och förklarar Folkpartiets position i frågan och Olle sitter och bara lyssnar.

 

11 februari 2011. Den arabiska våren. Vi bevakade protesterna i Egypten dagligen. Radion hade flera utsända i Kairo, just den här dagen var det Agneta Ramberg och Nils Horner.

Under 16-timmen hade vi pratat med den svensktalande läkaren Mona, som målade upp en bild av protesterna. Efter Dagens Eko Kvart-i-fem startade vi 17-timmen med ett nytt snack från Egypten – det skulle bland annat hållas ett teve-anförande som skulle innehålla något slags besked, oklart vilket. Vi lyckades få ut ljudet (antagligen ful-tappade vi BBC) och på något sätt lyckades vi, eller snarare programledarna Anders Holmberg och Monica Saarinen, förstå att man lät meddela president Hosni Mubaraks avgång. På ett hotellrum i Kairo, med en rasslig mobiltelefon i sin hand, fanns Agneta Ramberg som gjorde det mest geniala: hon tog luren, sträckte ut den genom fönstret. Det egyptiska folkets jubel hördes hela vägen från Kairo till studio 7 i radiohuset och ut i de svenska radioapparaterna.

 

22 juli 2011. Strax före kl 16 började det komma telegram om att det exploderat i Oslo. Vi var precis på väg ner till sändning i studio 7, men jag bad reportrarna på redaktionen: Fanny Härgestam, Åsa Secher m fl att börja ringa och kolla om vi kunde hitta någon i Oslo som kunde berätta. Sändningen var ju i och för sig färdigplanerad och vi körde igång den enligt plan. Ett av inslagen jag var mest nöjd med var en debatt om nyhetstorka. Giganten Staffan Heimersson vs biträdande Ekochef Michael Österlund.

Telegrammen från Norge blev dock allt tydligare och ganska snabbt fick vi tag på ögonvittnen i Oslo, bland annat reportrar på Verldens Gang som kunde berätta om förödelsen på redaktionen som låg precis jämte regeringskvarteret där bomben exploderat, och kunde ha med dem i sändning. Men först avslutade vi debatten om nyhetstorka i ordentlig ordning. När jag senare har träffat Staffan SÅ KAN HAN INTE SLUTA PRATA om att han i Studio Ett debatterade nyhetstorka, just den här dagen, just den här tiden.

Efter sändningen, när vi kom upp på redaktionen igen, började telegrammen komma om skottlossning på ett ungdomsläger. På den tiden sände vi nästan uteslutande tablålagda program, och vi fick argumentera för att få direktsända kl 22, istället för att reprisera eftermiddagens S1. I den sena sändningen intervjuade vi Aftonbladets utsända, som från en liten hyrd motorbåt kunde räkna antalet vita liksäckar på Utöyas stränder, och man kunde börja förstå omfattningen av terrordådet.

 

Januari 2012. Det tredje, och det som kom att bli det sista, statsministertelefonväkteriet i Studio Ett. Intresset från publiken var stort, det strömmade in frågor på mejl och folk ringde som galningar. Det handlade om allt från vad Reinfeldt ville göra åt översvämningsmyggorna i Österfärnebo, om han kunde tänka sig att sätta en äldre anhörig på ett hem drivet av Carema, till den svenska insatsen i Libyen. Ett av de mer minnesvärda samtalen var Carina Rydberg, som på sin släpiga stockholmska frågade vad Reinfeldt tyckte om en eventuell utvisning av Julian Assange till USA. (Reinfeldt passade på frågan och höll rågången mellan politik och juridik.)

 

Valet 2014. Alla partiledarna frågades ut i P1morgon. Alla fick kortfrågor. Jan Björklund: ”hur många ”S” finns i ordet kunskapsskola?” (Han svarade fel). Åsa Romson: ”Sjöstedt eller Björklund?” (Hon passade.) Fredrik Reinfeldt: ”Du har skrivit en bok med titeln Det sovande folket. Efter 8 år med Alliansen – är svenska folket piggare?” (Nja, det är i alla fall fler som jobbar.) Och så Jimmie Åkesson: ”Järnrör eller språkrör?” (Han valde att inte förstå frågan och kallade den för en ”djupt oseriös frågeställning”. Och det är ju helt sant.)

 

7 april 2017.  Precis hemkommen från en vända på stan med min äldsta dotter börjar nyhetsflasharna att hagla in i telefonen. Ett misstänkt terrordåd på Drottninggatan, omfattningen var fortfarande inte känd. Ekot är snabbt ute i etern, samtidigt som huvudstaden stängde igen.

Från fönstren i lägenheten på Hornsgatan kunde vi blicka ner på strömmen av människor som den här dagen fick vandra hem, istället för att ta bussen/tåget/tunnelbanan. En till synes ändlös ström av människor – lugnt, värdigt och stillsamt, alla på väg åt samma håll, samtidigt som radion berättade om dramatiken kring terrordådet.

Jag var hemma och läkte en bruten och nyligen opererad axel. Två rejäla titanskruvar genom skelettet i vänster arm gjorde att jag gick omkring med en stor och komplicerad mitella. Det gjorde ont.

Då ringer det från jobbet – jag ska in och sända. Enda sättet att ta sig till radiohuset är att promenera. Mot strömmen av människor, som fyller Hornsgatan från kant till kant. Det blir mitt eget starkaste minne från den dagen – hur jag promenerar genom Stockholm, mot strömmen av lågmälda människor, med Ekot i lurarna, samtidigt som jag gör vad jag kan för att freda min vänstra axel, lite lätt osäker på vad jag var på väg mot.

På Ekojuren var stämningen intensivt koncentrerad.  Vid 18 gjorde vi en rockad och jag fick sätta mig i producentstolen, efter att Karin Hållsten, Lasse Johansson och resten av Ekots live-team hade sänt de första, riktigt svåra, timmarna. Informationsflödet var stort, framförhållningen var ibland lika med noll, men med hjälp av Ekots samlade resurser och kompetens kunde vi leverera en fullödig sändning: fakta och känslor, analys och kommentarer.

Framåt midnatt var det dags för nästa skift att ta över sändningen. Jag tog en taxi hem genom Stockholmsnatten. Staden var tyst, tom och nersläckt.

 

Ja. Minnen. Fina radiominnen! Det finns såklart många mer. Som Ekots kanske längsta valvaka genom tiderna – elva och en halv timme med samma programledarpar. Eller när vi lyckades med att under en partiledardebatt inte ge ordet till Göran Hägglund på en trekvart. Eller Krister van der Kwasts bekymmerslösa blinkning ”nu fick ni något att tänka på pojkar” efter att han blivit hårt pressad i specialsändningen om Quick. Med mera med mera.

När stora nyheter, historiska händelser, inträffar, då finns det inte något bättre ställe att vara på än på jobbet, i sändning.

Det finns såklart tråkiga minnen också. Misstag, kriser, tråkigheter. Men framförallt frihet och möjligheter. Att ena sekunden fråga ut arbetsmarknadsministern för att i nästa be världsmästaren i fridykning ta oss och publiken med på sitt rekord-dyk. Att debattera TTIP, och sedan ”Välkommen Mikael Wiehe – du har skrivit ett album om en inställd skilsmässa”.

Och genom alla år en redaktion som jobbar tillsammans med ett gemensamt mål – att ge publiken den bästa sändningen just den dagen. Jag kommer att sakna att sitta där i kontrollrummet med min bästa vän: den lilla kommunikationsburken med vars hjälp jag genom åren pratat med världens samtliga hörn.

Tack för mig. Nu flyttar jag vidare. Men jag kommer och hälsar på!

Tjing/Magnus

Spellista: https://open.spotify.com/playlist/59iWFKJwk0ELyWYUgf52sT?si=8rQFppQwQYq1BsjL_AVCiQ

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Panik i Paris

Jag plockar ur datorn ur resväskan och lägger den i handbagaget, mer eller mindre slänger 80 eouro och en jätteresväska på Karim, säger ”kör den till min dotter i Paris”, och springer mot säkerhetskontrollen. I ena handen bär jag ett paket med en meter långa sugrör. Ombord på planet inser jag att jag inte har någon som helst aning om telefonnumret jag fick stämmer och tänker att det nog var sista gången jag såg den där väskan med allt sitt innehåll.

*****

Efter att ha trasslat ett litet tag i tunnlarna vid St Michel är jag äntligen ombord på tåget till Charles de Gaulle-flygplatsen. Jag har gott om tid, det är ett expresståg som inte stannar på vägen. Incheckad och klar, med bästa platsen på planet; 1C. Och flygbolaget skickar vänligt nog ett SMS som meddelar att planet kommer att gå i tid. Återstår bara att kolla vilken terminal Norwegian går från. Terminal S står det på boardingkortet i telefonen, men den verkar inte finnas. Jag googlar upp CDG i telefonen, och går noggrant genom alla terminaler men Norwegian, och Terminal S lyser med sin frånvaro. Jag läser igenom listorna en gång till. Inte bara flygbolaget utan även terminalen, Terminal S saknas. Sedan klickar det till i skallen. Orly! Flyghelvetet går ju från Orly!!!

 

Klockan är halv 2, planet lyfter kl 15.10 och jag är fast på ett tåg som stannar först om en kvart ute på CDG. Paniken blir total. Totalpanik utan möjlighet att få utlopp för den. Kallsvettig med en puls på 180 kan jag inte göra annat än att stå och känna desperationen växa tills det att tåget anländer till sin slutdestination: Charles de Gaulle!

 

13.47 sitter jag i en taxi på väg mot Orly. Jag har aldrig tidigare sprungit så fort uppför en trappa med en 20-kilos rullväska, handbagage och en kasse med meterlånga sugrör (födelsedagspresent). Eller rullväska? – ena hjulet har gått sönder så släpväska är ett mer passande namn. Men nu sitter jag i alla fall i taxin, chauffören säger att det tar en trekvart, planet går kl 15.10 och jag är redan incheckad. Bästa platsen 1C!

 

Bilköer. Men chauffören säger att det kommer gå bra. Jag kollar kartan i telefonen – det är rött för bilköer hela vägen ser det ut som. Men chauffören talar lugnande med mig, och lovar att vi kommer komma i tid.

 

Ännu mera bilköer!

 

Till slut lossnar trafiken och vi rullar upp mot terminal S (finns inte på CDG – bara på Orly). Klockan är 14.28. Chauffören försöker ta betalt med kort under tiden vi kör för att spara tid – jag har inte 70 euro i kontanter – men det blir Error 212. Gång på gång blir det Error 212. Kortläsaren har Error 212, jag har inga kontanter, och flyget går om 40 minuter. Så när vi väl är framme på Orly behöver jag droppa min 20-kilos släpväska, ta ut pengar, betala chauffören, och sedan snabbt till säkerhetskontrollen. Men klockan är bara 14.30 och planet går 15.10. Och jag är incheckad. På plats 1C – bästa platsen.

 

Jag springer in på terminalen med min 20-kilos släpväska i ena handen, handbagaget över axeln och ett paket med meterlånga sugrör i den andra handen. Letar efter incheckningsdesken, springer fram till informationen som pekar mot desk 45. I hälarna har jag taxichauffören som letar han också – efter en bankomat så att han kan få sina 70 euro. Men först ska jag bli av med min 20-kilos släpväska Jag är ju redan incheckad – på bästa platsen 1C. Det här ska gå bra – det är mer än en halvtimme till take off! Jag sätter fart genom folkmassorna inne på terminalen mot desk nummer 45.

 

Desk 45 är tom. Stängd! Jag frågar kvinnan bakom desk 44, men hon kan bara konstatera att ”it´s closed”. Nu slår paniken till igen. Förut var jag bara stressad, nu kommer alla paniksymptomen tillbaka: svettningar, tunnelseende och en puls på 180. Jag frågar om Norwegian har någon informationsdisk och hon bakom desk 44 pekar bortåt i terminalen, men det är fullt med folk och jag kan inte se någon skylt med Norwegian någonstans. Jag banar mig fram mellan människorna med min släpväska, en-meters-sugrör och en förvirrad taxichaufför i hälarna.

 

Där. DÄR! – en skylt med Norwegian – en informationsdisk. Jag går rakt fram till desken, tränger mig före hela kön, får kontakt med en av männen som jobbar där, försöker förklara att jag är lite sen men det är ju ändå en halvtimme tills planet ska gå, och dessutom så har de precis messat att det flygplanet är 10 minuter försenat – så det borde väl gå? Och jag är ju redan incheckad. på plats 1C – den bästa platsen. Snälla? Han tittar på mig utan brådska och ber om passet, och hittar mig i passagerarlistan. Det verkar som om det kommer lösa sig!

 

Ända tills jag frågar om väskan. Min 20-kilos släpväska. ”Where do I leave my bag?” Mannen bakom disken tittar på väskan, skakar på huvudet och säger “Not possible. It is closed. 45 miniutes befor take off” Nu förstår jag inte – det har liksom slagit slint i huvudet – jag är helt obegripligt stressad. ”Men”, säger jag, ”men du kan väl hjälpa till – jag måste hem…”

Mannen bakom disken fortsätter att skaka på huvudet. ”I can print your boardingcard. But the bag will not pass security. Security one flight up!”

 

Med släpväskan, handbagaget, en-meters-sugrören, taxichaufför, och numera också ett boardingkort i handen springer jag mot rulltrappan som ska ta mig till säkerhetskontrollen, ”DÄR!”, säger chaffisen. Han pekar på en bankomat, precis nedanför rulltrappan. Jag inser att jag måste betala taxin, stannar vid bankomaten och plockar ut 80 euro. Så ger jag honom pengarna. Och väskan. Jag mer eller mindre slänger pengarna och 20-kilos-släpväskan på honom. Jag kommer inte på någon bättre idé. ”Leave this with my daughter! She lives in Paris!!!”, säger jag. Innan jag rusar vidare upp mot säkerhetskontrollen kommer jag iallafall ihåg att plocka ut datorn ur släpväskan, och så skriver jag med stress-skakiga händer upp chaufförens telefonnummer och namn, Karim, i mobilen.

 

Sedan går det fort – uppför rulltrappan, nu med enbart handbagage, boardingkort och ett paket enmeters-sugrör – passera boardingkortkontrollen, röntgenapparaten, och sedan ombord på planet.

 

När jag sjunker ner på min plats – bästa platsen: 1C! – tänker jag i tur och ordning:

  • Jag hann!
  • De där jävla enmeters-sugrören ligger kvar i röntgenapparaten.
  • Väskan – jag har ju inga som helst garantier för att jag ens har fått rätt telefonnummer till taxichauffören.

 

Jag försöker ringa Karim men kommer bara till en avstängd mobil. Innan planet lyfter hinner jag ringa 3 gånger till, och SMSa men utan att få någon respons.  Men nu är jag i alla fall på väg hem, tänker jag och sträcker för en gångs skull ut benen ombord på ett flygplan. Jag sitter nämligen på bästa platsen: 1C!

*****

(Dagen efter, kl 13.26. Samtal från Hanna. Väskan är avlämnad.)

 

 


Requiem 2014

 

gravsten

 

Jag ställer mig på huk framför gravstenen. Den lilla jordplätten framför alldeles kal – som vanligt är inga växter planterade där. Och den här gången har jag inte med mig någonting. Ingen liten blombukett. I fickan skramlar en tändsticksask, men jag lyckades inte ens få med mig ett par ljus att tända för pojkarna. Jag har börjat slarva, tänker jag. Men jag är inte på kyrkogården för att lämna efter mig någonting – snarare på jakt. Jag vet numera exakt vad det är jag vill åt. En känsla av melankoli. Melankoli av djupaste blått, färgad mörkt lila längst ute i periferin, av sorg och av saknad. En känsla man kan drunkna i, och försvinna iväg. En känsla där man kan släppa ansvaret och bara ägna sig åt sig själv och sina mer eller mindre akuta problem och bekymmer.

Jag betraktar gravstenen. Namnen börjar täckas och bli svårlästa av lavarna som växer på den grå graniten. 14 år. Mycket har hänt, men ändå kan det kännas som igår.

Under dagen har livets ytterligheter avhandlats. Allt från tiden före det första andetaget, till efter den sista utandningen. Det har slumpat sig så. Och i mitten ett requiem – i år Faurés. Men på kyrkogården, i mörkret, bland alla ljus som gnistrar och lyser, väljer jag ett annat. Mässans kraft i kombination med den omisskännliga lättheten gör att Mozart är det enda rimliga valet.

I lurarna bönfaller man om evig vila åt de döda. Men den rätta känslan – den av melankoli – vill inte riktigt infinna sig. I mörkret slås jag av det vackra runt omkring mig – från lavarna på gravstenen, ljusen om gnistrar, och vattenfallet som porlar nerför en slänt en bit bort. Istället för melankoli, en lätt förvirring…

Även i år bryts tankarna av telefonens SMS-vissla. ”Lillebror heter Fred”, skriver den nyblivna fyrbarnsmamman.

Jag ger upp jakten på melankoli,  lägger ena handen mot gravstenens lavar innan jag traskar hemåt genom kyrkogården. Nästa gång ska jag i alla fall ta med mig ett par ljus.

 

Musik: Requiem 2014

 


”LyckligLycka1972”

 

skärgård

 

Vi grillar lamm och grönsaker under bar himmel. Det är, som man brukar säga, årets sista sommarhelg. Det är vindstilla och stjärnklart. Hösten gör sig påmind genom mörkret som sänker sig redan vid sjutiden. Det är bara vi två på hela ön. När vi äter gör vi det till fotogenlyktors ljussken.

Civilisationen gör sig påmind. Finlandsfärjorna drar förbi ute i farleden. Och resten av världen är bara på en smartphones avstånd.

Konversationen följer upparbetade spår – våra liv löper på många sätt parallellt med varandra. Det finns mycket att prata om. Och nu verkar det som om vi båda funderar på att ta nästa steg. Som av en slump har vi båda de senaste dagarna hamnat på varsin nätdejtingsajt. Det är nytt, fascinerande och det finns mycket att prata om. Ganska snart åker telefonerna fram och vi börjar jämföra:

”Vad tror du om den här tjejen? Hon verkar väl gullig?”
”Här har jag en som jag mejlat med. Snygg va?”
”Den här låter bra, men hon har ju ingen bild – hur seriöst är det?”

Själv hade jag länge varit skeptisk. Inte känt mig som ”någon som nätdejtar!” Men till slut hade jag valt jag några bilder, skrivit några rader om mig själv och slantat in pengarna för ett kvartal. Det första som händer är att en gammal tant skickar en ”flört” till mig. Jag drabbas av akut dejtingdepression, loggar ut och går ut på promenad.

Men snart sitter jag där igen. Bläddrar bland bilder av ett till synes oändligt antal kvinnor. Ska jag känna mig upprymd över alla möjligheter, eller bli beklämd av mängden människor som också är på jakt, som saknar? Jag bläddrar vidare.

Det är lätt att bli kritisk. Att börja raljera över människors jakt på kärlek. Man får passa sig för det. Men samtidigt. Jag har aldrig sett så många suddiga, obegripligt dåliga bilder. Läst så många beskrivningar av ”en glad tjej om trivs lika bra på krogen som hemma i soffan…” Och alla alias? ”Livets_Mysterier”, ”Dinstjärna” ”Sommarochsol”, eller ”Ingenluktarsågott”…

Det är helt transparent – så fort någon går in på min profil blinkar det rött och jag ser vem det är. Och det finns så många därute att det inte går att hålla koll, man behöver lägga upp listor med egna ”favoriter”. Även det transparent – så fort jag koras till favorit hos någon kvinna så blinkar det återigen rött och jag kan kolla upp henne.

Så förutom jakten på den där Någon så är det också en jakt på bekräftelse. Det blir viktigt att få många besök på min profil, hamna på Favoritlistor, och helst ska det ju rasa in mejl från kvinnor som blivit svaga i knäna av min Blick! Men det går lite trögt. Det händer liksom ingenting. Så vem är jag att häckla andra?

I septembermörkret fortsätter vi att via telefonen visa upp olika kvinnor för varandra. Förhoppningarna är skyhöga. Resultatet än så länge på marknivå. När tallrikarna är länsade tar vi kassen med öl bort till bastuflotten. I hettan fortsätter vi att diskutera strategier, upplägg och taktik. En blind leder en annan – ingen av oss har ju lyckats ännu, inte ens kommit så långt att vi träffat någon kvinna – med en kompis uttryck – i köttrymden.

Dagen efter sitter vi på klipporna i solkskenet och blickar ut över en spegelblank fjärd. Ägarna dyker upp med sin gulliga hundvalp. Vi traskar runt på ön och tittar på faciliteterna. Innan vi drar iväg i motorbåten skickar de med några sista tips – och de vet ju vad de pratar om.
”Se det som en affärslunch. Eller ta en kaffe på McDonalds. Man har ju inte tid att plöja ner för mycket tid på varje dejt.”

Över fjärdarna pressar vi båten. 30 knop med en trasig propeller. Vinden fladdrar i håret. Solen gassar.

Väl hemma loggar jag in igen. 3 nya besök. Inga mejl…

 

 

Musik: ”LyckligLycka1972”

 

 


Tropisk Natt II

Hettan håller i sig. Kylskåpet klarar inte av att hålla kylan. Termometern på utsidan visar 7, 8, 9 grader. Sedan blir det bara ett steck. På kvällen sitter vi på trappan och äter vattenmelon. Barnen växlar mellan att spotta kärnor och att hoppa på studsmattan. Idag har de tränat på att dyka från bryggan i flera timmar. Det blir allt färre magplask.

Livet snurrar på. Man kommer hem, går till badbryggan, äter vattenmelon i skymningen. Spottar kärnor.

Vid bryggan ser man hela livet. En liten flicka i flytväst. En gammal tant som behöver stöd ut på bryggan eftersom hon ”fått nya knän”. Och jag ser min barn dyka från bryggan.bild 2

”Är du desperat?”
”Du borde passa på att ligga runt lite!”
”Hur går det med internetdejtingen?”

Människor runt omkring vill mig väl. Men målet är tydligt. Så småningom kommer jag att träffa den där Någon!

Tankarna snurrar runt i hettan, vad är det jag vill? Jag påminns om livets skörhet av telefonsamtal, vänner jag träffar, radioprogram jag lyssnar på. Det gäller att leva livet omsorgsfullt.

”Vet du Magnus! Jag har en sjukt bra singeldejt till dig. Är du på?”

Det är klart jag är. Ett löfte till mig själv, någon gång i singellivets begynnelse. Att säga ”ja” så ofta som möjligt. Men sen fuckar jag upp. Skrev han ”Barnlös singel”?!? Jag får kalla fötter, skickar mer info – min  kropp är så färdigreproducerad den någonsin kommer att bli! Men hur blir det då?  Hur bygger man ett förhållande då, om man inte skaffar barn tillsammans? Hettan gör att  hjärnan åldras och börjar tänka som Lundell.

Midnatt. Det är 23 grader varmt. I sängarna sover svettiga barn. För varmt  att lösa gåtan om meningen med mitt liv. Det får bli höstens projekt. Imorgon ska vi dyka från bryggan och spotta vattenmelonkärnor.

 

Musik: Tropisk Natt II

 

 

 


Tropisk natt

”Är du desperat?”, frågade hon.

Stockholm var tropiskt. Stora horder av lättklädda människor drev omkring i mörkret på Södermalm, eller satt i klungor längs kajerna och drack vin.

Efter ett bad och en lång middag där vi trasslat oss igenom de senaste turerna i våra respektive liv, slog vi följe längs Årstaviken.

Desperat? Jag? En ärlig fråga som krävde ett ärligt svar. Och en fråga som dök upp i olika varianter med jämna mellanrum. Som:

”Har du träffat någon… trevlig kvinna… att vara med?”
eller
”Du verkar så inriktad på ett förhållande?!?”

Oftast var det bara att skaka av sig frågan, eller bolla tillbaka den med en tvist:
”Jag har ett komplicerat förhållande till förhållanden.”

Den här gången tog jag frågan på allvar. Men desperat? Svaret dröjde under tiden jag försökte formulera tankarna. Jag är präglad på monogami. I min (lilla) släkt har ingen tidigare skilt sig. Under min uppväxt fanns ett alternativ: Man gifte sig, fick barn, dog. Kort sammanfattat, men korrekt återgivet. Så vad skulle jag göra när skilsmässan var ett faktum? In i ett nytt förhållande! Och när det sprack? Vilka alternativ återstod då? Jag hade inga förebilder som visade vägen. Men självinsikten började växa fram. Det räckte inte att träffa någon, jag behövde träffa Någon. (Men kanske måste man träffa flera någon innan Någon uppenbarar sig?)

Snart ska jag fylla jämnt. Under flera år har jag haft en skräckvision i mitt huvud. Hur jag står där, ensam, frånskild och välkomnar en liten skara som pliktskyldigt pallrat sig dit. Jag står där, utan någon att luta mig mot… En sorglig förlorare.

Men den bilden börjar klinga av. Efter några år börjar jag, kanske, att lära mig att leva det här livet. För mig är det fortfarande annorlunda. Men det är också ett liv.

Desperationen då? Ja absolut! Men ändå inte!

 

 

 

 

Musik:

 

 


Du och jag, Döden!

Döden kommer på många olika sätt. Har man som jag levt i nästan ett halvt sekel har den inte gått att undvika. Döden och livet. De är varandras förutsättningar. Utan den ene – inte den andra. Den måste komma nära för att kännas. Men med åren så vidgas cirkeln. Tidigare erfarenheter bygger på varandra, de lagras i kroppen som ett gift, som kvicksilver, och koncentrationen stiger för varje gång. Och nej, man lär sej inte att hantera döden. Den gör bara så jävla ont. Sår som man trodde var läkta fläks upp, och plötsligt måste man hantera inte bara det senaste utan varenda jävla dödsfall som man sett i sin närhet.

De  senaste veckorna har jag levt med döden i min närhet, via böcker och teve. För barnen läser jag om Nangijala. På teve ett program om Kristian Gidlund, och en bok – ”I kroppen min” – det finns inget hopp om att det ska sluta lyckligt. Dan efter det att boken tagit slut kommer jag till jobbet. Det första jag möts av är ”Nils Horner är skjuten och död”. Så otroligt sorgligt. Så bedövande överjävligt. Först den där känslan av overklighet. En otrolig reporter, alltid lugn, snäll och med glimten i ögat. För mig – en fantastisk kollega. När jag går in på toaletten och bryter ihop är det av chocken av det som precis har hänt. Men det är också allt det där andra som bubblar upp, det som ständigt ligger där under ytan och bara väntar på nästa kris för att göra sig påmint. Händelser i min absoluta närhet. Händelser som skapat världshistoria. De bygger på varandra – anrikas i min kropp.

ett telefonsamtal den 28 september 1994 – ”Var inte din pappa i Estland?” // P1morgon den 12 september – Anna Lindh har avlidit //Den älskade taxen Trollan som inte finns längre // att se två små barn inte längre orka längre och dö utan att knappt ha levat // att komma hem från USA och få besked om att två gamla kamrater båda förlorat sina mammor // telefonsamtalet tidigt en lördagsmorgon med beskedet att antalet döda på Utöya nu är långt över 70 //att rensa ur farfars dödsbo eftersom han som skulle gjort det själv har dött // 2-veckors-bebisen som är lyckligt ovetande om att det är hans egen mammas begravning…

Sorgen går inte att gradera. Döden går inte att ta på. Väga eller mäta, eller kvantifiera på något meningsfullt sätt. Allt jag vet är att den gör ont. Så inihelvete ont. Och det blir värre för varje gång.

(Det här är om mig. Vill man läsa om Nils Horner rekommenderar jag följande text av Jenny Nordberg: https://medium.com/p/4ba6d4db2984)

Musik: Du och jag, Döden


Nightswimming

159

– Kan vi inte ta ett kvällsdopp istället?

Telefonen hade väckt mig, det var tidig kväll, jag var helt slut efter en veckas seglarliv… Vi hade haft lite kontakt via SMS,  pratat om att ses över en öl, men hon verkade ha det körigt, och ärligt talat – jag uppfattade intresset från hennes sida som nära nollpunkten. Och så nu – ett kvällsdopp?!?

Efter lite dividerande bestämde vi ”min” badbrygga – den bästa kvällsbryggan – perfekt läge rakt mot kvällsolen. Fortfarande groggy och tung i kroppen av sömnbrist la jag på luren. ”Vad var det där?”, var allt jag orkade tänka.

Ett par timmar senare ett SMS: ”Orkar inte cykla, bussen framme 20.28, möt mig!”

Och där stod jag när hon klev av bussen. Fullkomligt strålande vacker i en enkel svart klänning, perfekt mot det mörka håret och de kastanjebruna ögonen. En snabb kram, och sedan mot badbryggan. Vi pladdrade på, men i huvudet malde: ”Vad är det här?”

Dagen hade varit solig och varm, men nu på kvällen hade temperaturen sjunkit. Och vattnet var kanske i kyligaste laget. Efter badet var jag rejält genomfrusen. Två kalla öl och lite nötter som låg prydligt nedpackade i badkassen var fullkomligt uteslutna. Men vi satt på bryggan och pratade på om sommaren, jobb, karrär, livet i stort, under tiden som solen närmade sig horisonten samtidigt som en kylig kvällsbris blåste upp.

”Ska vi börja dra oss?”
Och på det svarade jag: ”Jag ska bara doppa mig en gång till”

På vägen hem hade jag börjat hacka tänder, kylan skar genom märg och ben. Ett par shorts och en tunn tröja räckte inte alls för att sätta fart på kroppsvärmen. Tanken på vad hon gjorde där – varför ett kvällsdopp? hade ersatts av fantasier om en stor kopp hett te.

Hon skulle upp och jobba och ville ta nästa buss in till stan igen, men under tiden följde hon med in. Jag gick raka vägen in i köket, fram till vattenkokaren, fyllde den och tryckte igång. Fortfarande genomfrusen kunde jag ändå ta in att hon var om möjligt ännu vackrare, håret glittrande och en nyans mörkare efter badet, där hon stod lutad mot dörrposten i köket.

Plötsligt –  tiden liksom saktade av, rummet krympte ihop, allt dämpades och den där speciella stämningen uppstod. Men jag var kall, KALL! Vattnet kokade upp och jag b e h ö v d e det där teet. Och sedan hade ögonblicket passerat.
”Nu får du följa mig till bussen!”

På busshållplatsen visade skylten att det var 3 minuter kvar, men till slut så:
”Jag vet inte riktigt varför jag kom hit?, eller varför!?”
”Hmm, kan du inte komma med in ett tag till så hinner vi prata om det?”

Men nej, bussen kom, och tog henne med sig.

* * * * *

Nästa dag kom barnen. Hon och jag hade lite SMS-kontakt som snabbt klingade av, och sedan blev det helt tyst. Ingen respons. Ett par veckor senare, barnen var på väg till sin mamma, ringde jag upp. Men nej, vi skulle inte ses igen. Det kom en lång och omständlig förklaring: olika omständigheter, friktion i tillvaron, krångligheter… Den kändes väldigt bekant. När vi lagt på insåg jag var jag senast hade hört den. Från mig själv, ett par månader tidigare. Den allra enklaste utvägen att ta, den där man tar på sig hela ansvaret själv: ”Det är inte du, det är jag.”

Musik: Nightswimming


Are they happy?

Jag kramar mina fina tvillingar godnatt. De fyller 9 år och vi har ätit födelsedagsmiddag. Båda har snabbt tagit på sig presenttröjorna från Kina, den ena ser ut som en ullig, vit björn, den andra lika nöjd över tischan med dödskalle-tryck. Vi kramas länge, en viskar i mitt öra ”Kan inte du sova här inatt?” Men nej, det är dags att cykla hem.

De fyller 9 år och har redan levt halva sina liv som varannanveckorsbarn. Jag cyklar hem genom duggregnet, och taggen i hjärtat gör sig påmind. Som den gör varje gång.

Tidigare under hösten – ett besök av en ung reporter från Shanghai. Jag hade inte varit i Asien sen 90-talet, så jag tänkte att jag med hennes hjälp skulle få lite kläm på det där stora, exotiska landet i öst inför resan. När barnen hade ramlat i säng blev vi sittandes i köket, men perspektiven snurrades runt och plötsligt var jag, i min svenska radhusnormalitet, den exotiska: ”I´ve heard that in Sweden sometimes people live together and have children without getting married?” Jag försökte förklara den moderna svenska livsstilen men hon verkade inte riktigt förstå poängen. Och när jag förklarat hur barnen flyttar fram och tillbaka varannan vecka och att det ändå är ganska vanligt så naglar hon fast mig med: ”But, are they happy?”

På väg hem i höstmörkret tänker jag att hon nog var något på spåren. Det går inte att vänja sig, trots åren som gått så värker det fortfarande varje gång jag lämnar barnen. Men hon borde ha frågat ”Are you happy?”

Musik: Are they happy?


Meta

”Ditt behov av att skriva – hur ser det ut ?”

En fråga, på Facebook, från en gammal kollega. Andra har ställt liknande frågor: ”Varför har du börjat blogga?” eller ”Vad vill du ha sagt?” Frågor som är lättare att smita undan: ”Min terapeut är ju död” eller ”Jag skriver om livet som det kan vara”. Men mitt ”behov av att skriva”? Något i formuleringen gjorde att just den frågan fastnade. Att jag fastnade på frågan. Behov?

En idé som länge spirat någonstans i bakhuvudet, några öl med en bloggande kompis, och så den dagens datum.  Jag gick hem, skrev av mig och plötsligt hade jag en blogg. Med skräckblandad förväntan tryckte jag ”Publicera!” 

Som ett slags test. Men syftet med testet var oklart.

Varför ville jag låta andra läsa det jag skrivit? Känslan av att bli läst höll skärpan uppe. Det fick inte bli för slarvigt. Men det var ju mer en fråga om form än om innehåll, mer om formuleringar än om substans.

Ett par vänner reagerar. Den ene – efter en text om en stilla sommarmorgon – skakar bara på huvudet och tycker att jag är helt knasig som skriver om något som han uppfattar som alldeles för privat. Han förstår inte riktigt. Den andra, hon tycker att jag borde utmana mig själv mera. Krypa ännu närmare, göra det lite farligt.

Båda reaktionerna i största omtanke. Båda intressanta. Men jag kan inte förhålla mig till dem. Så jag skriver ett par bloggposter till, och trycker på ”Publicera!”

Men det där behovet…

Musik: Meta


%d bloggare gillar detta: