Jag ställer mig på huk framför gravstenen. Den lilla jordplätten framför alldeles kal – som vanligt är inga växter planterade där. Och den här gången har jag inte med mig någonting. Ingen liten blombukett. I fickan skramlar en tändsticksask, men jag lyckades inte ens få med mig ett par ljus att tända för pojkarna. Jag har börjat slarva, tänker jag. Men jag är inte på kyrkogården för att lämna efter mig någonting – snarare på jakt. Jag vet numera exakt vad det är jag vill åt. En känsla av melankoli. Melankoli av djupaste blått, färgad mörkt lila längst ute i periferin, av sorg och av saknad. En känsla man kan drunkna i, och försvinna iväg. En känsla där man kan släppa ansvaret och bara ägna sig åt sig själv och sina mer eller mindre akuta problem och bekymmer.
Jag betraktar gravstenen. Namnen börjar täckas och bli svårlästa av lavarna som växer på den grå graniten. 14 år. Mycket har hänt, men ändå kan det kännas som igår.
Under dagen har livets ytterligheter avhandlats. Allt från tiden före det första andetaget, till efter den sista utandningen. Det har slumpat sig så. Och i mitten ett requiem – i år Faurés. Men på kyrkogården, i mörkret, bland alla ljus som gnistrar och lyser, väljer jag ett annat. Mässans kraft i kombination med den omisskännliga lättheten gör att Mozart är det enda rimliga valet.
I lurarna bönfaller man om evig vila åt de döda. Men den rätta känslan – den av melankoli – vill inte riktigt infinna sig. I mörkret slås jag av det vackra runt omkring mig – från lavarna på gravstenen, ljusen om gnistrar, och vattenfallet som porlar nerför en slänt en bit bort. Istället för melankoli, en lätt förvirring…
Även i år bryts tankarna av telefonens SMS-vissla. ”Lillebror heter Fred”, skriver den nyblivna fyrbarnsmamman.
Jag ger upp jakten på melankoli, lägger ena handen mot gravstenens lavar innan jag traskar hemåt genom kyrkogården. Nästa gång ska jag i alla fall ta med mig ett par ljus.
magnuswestberg 