Farväl till Ekot

Nu har jag jobbat min sista dag på Ekot, Sveriges Radio.

Häng med på några nedslag från radio-åren som gått:
(en lite lätt uppdaterad text…)

Våren 1994. Jag hade landat min första anställning på Sveriges Radio. Som reporter på P3:s Musikjournalen i Göteborg över sommaren. Ett drömjobb. Gå på festivaler, lyssna på musik, intervjua artister. Och hänga med storheter som Calle Dernulf och Anna Jaktén. Jag hade räknat och räknat på hur lågt jag kunde gå i lön, utan att gå back för mycket på en sommar i Göteborg. 12 tusen kronor i månaden – där gick min gräns nedåt.

Så blev det dags för löneförhandling. Med Mia Gerdin på telefon. Alla andra praktiska frågor var avklarade och vi kom till slut till frågan
”Ja vad har du tänkt dig för lön, då?”
Jag ville ju ha lite förhandlingsutrymme, och sa, med darr på rösten:
”Jag skulle nog ändå vilja ha 13 tusen i månaden…”
Mia skrattade till.
”Ja men jag tänker nog ge dig 14 ändå!”
Det stod still i huvudet. Och sedan:
”Kan vi säga 15?”, hör jag mig själv kraxa fram.
”Nej. 14 får det bli!”

Och så blev det!

Ca 1998. Folkradion i P3. En ny reporter hade börjat på redaktionen. Han kom norrifrån. Och så hade han några specialintressen. Fotboll. Trolleri. Och så gjorde han gärna inslag om sex och porr. Det visade sig vara en bra kombination – längre fram i karriären blev han chef för Ekot.

Vi återkommer till trolleriet lite senare. Den unge reportern skickades som Folkradions utsände till fotbolls-VM i Frankrike 1998. Sommaren var stekhet och hela Frankrike dallrade av fotbollsfeber. Les Bleus skulle ta hem bucklan. På hemmaplan. Det franska laget var urstarkt: från Barthez i målet, via backlinjen med bl a Thuram, till anfallaren Henry. Och så Zizou – Zinedine Zidane!!! Bucklan var i princip redan hemma, före VM:s första avspark.

Under tiden som fransmännen gick i fotbollsyra, så gick Klas på… …partnerbytarrestaurang. För att göra reportage såklart. Långt bort från fotbollen. Avslutningen på knäcket var klockrent, när en lätt påstruken kanadensiska, med förförisk röst ställde frågan till reportern:
”Do you want to follow me down in the basement…”

Jaja. Åter till trolleriet: Klas var (är?) djupt fascinerad av illusionister. Så när David Copperfield skulle uppträda i Stockholm var Klas på hugget för att intervjua Copperfield. Och han blev tvungen att försöka flera gånger:  Först bokade Klas en intervju med Copperfield på Arlanda, vid ankomsten till Sverige. Men Klas satt och väntade förgäves, eftersom Copperfields plan blev kvar i Ryssland på grund av dimma.

Sedan blev det trollerishow i Stockholm, och Klas bokade in en ny intervju. Direkt efter showen. Inget kunde gå fel! Men när Klas kom därifrån, var bandspelaren helt tom på ljud.

Skam den som ger sig! Copperfield bokades in till en direktsänd intervju. Det var jag som programledde, och ute i kontrollrummet kunde jag skymta en lite moloken Klas – trolleriet var hans passion, och Copperfield var ju HANS intervju! Och så fick någon annan tomte göra HANS intervju.

Mot slutet av intervjun fick jag ett infall:
”Mr Copperfield – usually YOU are the one that makes people vanish!”
“Yes!”
“But now” (konstpaus, där jag kollade att teknikern verkade vara med på noterna) ”now I will make YOU vanish!”
Och teknikerns drog ner Copperfields regel, så att han inte hördes mer i sändning.

Ett litet steg för radiohistorien, men ett hyfsat för mig, i mitt radiomakande.

Sen spelade vi en låt!

Februari 2001. Jag gjorde mitt första pass på P1morgon. Pontus Mattsson var producent och i studion satt Tomas Ramberg som en av tre ordinarie programledare. Den stora debatten den här tiden kretsade kring neonatalvård. Vid vilken vecka kunde läkarvetenskapen rädda barn? Var det i 24e veckan, eller redan i 23e, eller kanske så tidigt som 22a som läkare vid Akademiska Sjukhuset i Uppsala hävdade? Men varför kunde de då inte visa några bevis på att detta hade hänt?

Jag kom direkt från ett jobb som redaktör på SVT:s morgonsoffa och tyckte en sak var lite udda: På tv slog man verkligen knut på sig för att fylla studion med gäster, att de fysiskt skulle vara på plats. Man bokade flygbiljetter, hotellrum, taxitransporter – allt för att gästerna skulle sitta i studion kl 7.15. Men min första P1morgon: förutom programledar-Tomas var det var helt tomt i studio 15. Gästerna var på länk eller telefon, och större delen av programmet bestod av intervjuer med korrespondenter. ”En bra morgon”, sammanfattade Pontus.

September 2001. Måndagen den 10 september gick Norge till val. Tillsammans med programledaren Staffan Dopping gjorde vi morgonen den 11 september en rejäl djupdykning i valresultatet och i norsk politik. Mycket nöjd gick jag hem och sov mina timmar efter sändningen. Jag vaknade precis lagom för att se det andra planet krascha in i World Trade Centers. Den fina sändningen om norsk politik var nu totalt bortglömd och världen gick in i en ny era.

December 2002. Tidig morgon på Eko-jouren. Jag producerade dagens p1-morgon, och som vanligt letade jag efter något nytt att slänga in i sändning. För att vässa programmet och hålla redaktionen alert.

I Expressen hittade jag en krönika signerad Anders Nunstedt. Nunstedt ville lägga ner Polarpriset. Perfekt! – vi slänger ihop en debatt om Polarpriset, tänkte jag. Nunstedt mot någon Polarprismänniska, så kan det bli några minuter skojig morgonradio, Och bad jag morgonreportern Katja Magnusson att ringa ihop debatten. Sen var jag tvungen att tänka på nåt annat – det är oftast tusen grejor att ha i huvudet under en sändning som sträcker sig över flera timmer.
”Men vem ska vi ha mot Nunstedt”, undrade Katja, tvärs över redaktionsgolvet.
Lite nonchigt, i flykten, försöker jag skämta med Katja och slänger ur mig ”Säg att vi söker Stikkan också.” Musiklegendaren Stikkan Andersson, instiftaren av Polarpriset, hade vid det här laget varit död i lite drygt fem år.

Klockan är fortfarande tidig morgon, den har inte passerat 6  ännu, och Katja ringer och väcker en inte alltför munter Anders Nunstedt. Samtalet avlöper ungefär såhär:
”Hej, det är från P1-morgon. Vi har läst din krönika och tänkte prata om Polarpriset nu på morgonen och undrar om du kan vara med?”
”Vilka andra ska vara med?”
”Det är inte klart än, men vi tänkte försöka få tag på Stikkan Andersson också.”
Klick!

Anders Nunstedt vägrade se det komiska i situationen utan skrev en magsur krönika om ”virrpannan på Sveriges radio som ringde en Polarpris-morgon och inbjöd till debatt med Stikkan Anderson”. Katja skämdes ögonen ur sig. För egen del lärde jag mig att aldrig skämta eller ironisera i stressiga situationer. Och så gjorde jag en fin t-shirt till Katja med texten:
”P1-morgon-tjejen. På jakt efter Stikkan”

6 mars 2003. Det bubblade en debatt om porrfilm på hotellrum. En del kvinnoorganisationer ville att svenska politiker skulle bojkotta hotell som visade denna typ av film.

I P1morgon debatterade Mats Hulth, dåvarande VD:n för Hotell- och Restaurangföretagen, med vänsterpartisten Eva Olofsson, under ledning av programledaren Anna Hernek. Fast Hulth använde sig av beteckningen ”erotisk film”. Nåt som Olofsson reagerade på. Hursomhelst tyckte nog Hulth att debatten var lite lätt fånig och att ”jag tycker inte man ska bli så upphetsad över det där!”

Efter lite tjat fick jag Anna att fråga Hulth om han själv kollade på porr, vilket han lite lätt motvilligt erkände. Fast ”ytterst sällan”. Olofsson hade dock inte någon erfarenhet av porrtittande, vilket ledde till att Hulth raskt erbjöd sig att ordna en gratis porrfilmsvisning för vänsterpartisten. Hon kontrade med att Hulth själv inte verkade se så mycket porr, så de borde ju se på porren tillsammans. I Göteborg. ”Ja jag är ofta i Göteborg”, svarade Hulth. Och där slutade debatten, och Anna avrundade elegant med orden ”Människor möts i radion!”

Tyvärr följde vi på P1morgon inte upp det hela, utan Mats och Eva fick titta på sin porrfilm helt utan mediebevakning,

Våren 2003. ”Den där jävla Texasgubben”. Biståndsminister Jan O Karlsson var ständigt i blåsväder. Bland annat för att ha kallat USA:s 43:e president för ”jävla Texasgubbe”. Under en P1morgon-sändning citerade Lasse Johansson Aftonbladet, där Jan O hade uttalat sig. Efter bara nån minut fick jag ett meddelande om att de ringt från departementet och ville att jag som ansvarig producent skulle ringa tillbaka. Vid första tillfälle gick jag in på redaktionen, slog numret, hamnade hos en sekreterare som efter jag hade presenterat mig direkt sa ”då kopplar jag in till ministern”. (Sådant händer inte – ministrar kommunicerar med oss via sina pressekreterare.) Jan O svarade, jag presenterade mig, och sedan följde en skoningslös utskällning under 10 – 15 minuter. P1morgon var helt oseriösa, han hade minsann aldrig sagt det vi citerat ur Aftonbladet, och vi MÅSTE rätta!

Ganska skakig gick jag tillbaks till sändningen, bollade med Lasse om hur vi skulle göra, men landade i att det inte fanns någon som helst anledning att säga något mer om Jan O, ännu mindre rätta det som vi citerat.

Efter sändningen åkte jag återigen hem och sov. När jag vaknade hade jag ett stort antal missade samtal från 08-405 10 00, regeringskansliets växel, och röstmeddelande från Jan O:s pressis som bad mig ringa. Jag laddade ett tag, drog ett djupt andetag, och ringde upp. Beredd på ännu en rejäl mangling av ministern.

”Hej, det är Magnus Westberg, P1morgon, du ville att jag skulle ringa?!?”

”Hej, vad bra. Jo du förstår, att Jan O vill be lite om ursäkt, han har nämligen kommit ihåg nu att han faktiskt har sagt det där i Aftonbladet…”

”Ehhh. Ja?”

”Ja det var bara det. Tack för att du ringde!”

I januari 2008 pratade jag med radions Washingtonkorrespondent.

”Kommer du över hit i november då?”

”Eh, ja det låter ju kul men jag har inte hört något om det…”

Det visade sig att Ginna Lindberg satt inne på mer information än jag, och i slutet av oktober landade jag, Klas Wolf-Watz och ett gäng till för att sända amerikansk valvaka. Helena Groll, som såklart skulle programleda var redan på plats. Det var andra gången jag träffade henne och första gången vi överhuvudtaget arbetade tillsammans.

Natten mellan den 4 och 5 november var historisk. Korrespondent Daniel Alling var i sitt esse på Obamas valvaka i Grants Park, Chicago. Han fick slita hårt med att dels rapportera, dels se till att ingen kom i vägen mellan hans satellitsändare och satelliten den sände till – varje gång någon råkade bryta strålen föll sändningen och behövde kopplas upp igen.

Klockan närmade sig 06.00 (svensk tid). Det var dags för det som är höjdpunkten under alla amerikanska val. Segrarens tal. Några minuter före 6 kom familjen Obama ut på scenen. Sasha, Malia, Michelle, och president-elect Barack Obama. Stämningen var elektrisk. Ett par minuter före 6 går han fram till mikrofonen:

”Hello Chicago!…”

Hela världens ögon var riktade mot honom på scenen i Grants Park, Chicago!

Vi fortsatte att sända talet. Klockan passerade 06.00.00. En helig tid. Då ska ME1 starta! Morgonekots första upplaga. Det ruckar man inte på!

Tekniker Björn Mattisson satt vid spakarna. Han väste ”Vi kör! Det är det här vi är här för!”

Jag hade en öppen linje till studio 15s kontrollrum i Stockholm för att hålla kontakten med hemmaredaktionen. Jag ropade, vi ville ju fortsätta, men fick inte något svar.

Vi fortsatte sända.

Efter ett par minuter hör jag så en av Ekots chefer via kom-linjen ”Magnus, nu måste ni sluta, Morgonekot måste in!”

”Men…”

”Nu ska ni sluta!”

Så mitt i detta historiska tal slutade vi sända. Lämnade till Stockholm. Till en Eko-sändning som bl a bestod av tre telegram om mat: humrar, köttfärs och nåt annat som jag förträngt. Kvart över 6, när ME1 slutade, på sekunden punktligt, kunde vi låta den svenska radiopubliken höra hur Obama tackade, vinkade, och gick av scenen… Ett historiskt ögonblick hade precis inte sänts i SR.

April 2009. EU-parlamentet hade sin sista session före valet i början av juni. På plats i den gigantiska byggnaden för att sända program var jag, Camilla Kvartoft och EU-giganten Susanne Palme.

Studion är fantastiskt belägen för EU-bevakning: mitt i parlamentet, precis utanför plenisalen, mitt i en öppen foajé. MEParna minglade omkring, och en del av våra gäster i programmet smet snabbt ut från omröstningen för att sitta med och diskutera och debattera, för att sedan fortsätta debatterna inne i kammaren.

En av gästerna är Folkpartiets mångårige och, får man anta, rutinerade parlamentariker Olle Schmidt. Men det visar sig att han inte riktigt hade koll på frågan vi ska debattera. Susanne tar honom lite avsides och de sätter sig ner i en sittgrupp några meter bort och i ögonvrån ser jag hur Olle Schmidt liksom transformeras till en liten skolpojke. Lärarinnan Susanne föreläser och förklarar Folkpartiets position i frågan och Olle sitter och bara lyssnar.

11 februari 2011. Den arabiska våren. Vi bevakade protesterna i Egypten dagligen. Radion hade flera utsända i Kairo, just den här dagen var det Agneta Ramberg och Nils Horner.

Under 16-timmen hade vi pratat med den svensktalande läkaren Mona, som målade upp en bild av protesterna. Efter Dagens Eko Kvart-i-fem startade vi 17-timmen med ett nytt snack från Egypten – det skulle bland annat hållas ett teve-anförande som skulle innehålla något slags besked, oklart vilket. Vi lyckades få ut ljudet (antagligen ful-tappade vi BBC) och på något sätt lyckades vi, eller snarare programledarna Anders Holmberg och Monica Saarinen, förstå att man lät meddela president Hosni Mubaraks avgång. På ett hotellrum i Kairo, med en rasslig mobiltelefon i sin hand, fanns Agneta Ramberg som gjorde det mest geniala: hon tog luren, sträckte ut den genom fönstret. Det egyptiska folkets jubel hördes hela vägen från Kairo till studio 7 i radiohuset och ut i de svenska radioapparaterna.

22 juli 2011. Strax före kl 16 började det komma telegram om att det exploderat i Oslo. Vi var precis på väg ner till sändning i studio 7, men jag bad reportrarna på redaktionen: Fanny Härgestam, Åsa Secher m fl att börja ringa och kolla om vi kunde hitta någon i Oslo som kunde berätta. Sändningen var ju i och för sig färdigplanerad och vi körde igång den enligt plan. Ett av inslagen jag var mest nöjd med var en debatt om nyhetstorka. Giganten Staffan Heimersson vs biträdande Ekochef Michael Österlund.

Telegrammen från Norge blev dock allt tydligare och ganska snabbt fick vi tag på ögonvittnen i Oslo, bland annat reportrar på Verldens Gang som kunde berätta om förödelsen på redaktionen som låg precis jämte regeringskvarteret där bomben exploderat, och kunde ha med dem i sändning. Men först avslutade vi debatten om nyhetstorka i ordentlig ordning. När jag senare har träffat Staffan SÅ KAN HAN INTE SLUTA PRATA om att han i Studio Ett debatterade nyhetstorka, just den här dagen, just den här tiden.

Efter sändningen, när vi kom upp på redaktionen igen, började telegrammen komma om skottlossning på ett ungdomsläger. På den tiden sände vi nästan uteslutande tablålagda program, och vi fick argumentera för att få direktsända kl 22, istället för att reprisera eftermiddagens S1. I den sena sändningen intervjuade vi Aftonbladets utsända, som från en liten hyrd motorbåt kunde räkna antalet vita liksäckar på Utöyas stränder, och man kunde börja förstå omfattningen av terrordådet.

Januari 2012. Det tredje, och det som kom att bli det sista, statsministertelefonväkteriet i Studio Ett. Intresset från publiken var stort, det strömmade in frågor på mejl och folk ringde som galningar. Det handlade om allt från vad Reinfeldt ville göra åt översvämningsmyggorna i Österfärnebo, om han kunde tänka sig att sätta en äldre anhörig på ett hem drivet av Carema, till den svenska insatsen i Libyen. Ett av de mer minnesvärda samtalen var Carina Rydberg, som på sin släpiga stockholmska frågade vad Reinfeldt tyckte om en eventuell utvisning av Julian Assange till USA. (Reinfeldt passade på frågan och höll rågången mellan politik och juridik.)

20 augusti 2012 En rättsskandal höll på att rullas upp. Sveriges värste seriemördare genom tiderna hade tagit tillbaka sina erkännanden och alla domarna höll på att rivas upp. Jag blev frustrerad över att historien inte fick tillräckligt med mediebevakning, och skrev ihop ett programförslag som jag tog till dåvarande Eko-chefen Anne Lagercrantz. Jag ville göra en rejäl genomlysning av fallet. Inga debatter, utan så många av huvudpersonerna som möjligt, i pålästa utfrågningar.

Jag fick grönt ljus och vi skapade en liten redaktion med mig, Jörgen Huitfeldt och BG Bodin.

Själva sändningen gick över förväntan. De flesta ställde upp, och lät sig intervjuas. Men med väldigt olika inställning till ämnet. Quicks gamle försvarsadvokat Claes Borgström kom till radiohuset, och verkade märkbart plågad över sin roll i rättsskandalen. Även om han fortfarande försvarade sitt eget agerande i rättegångarna när Thomas Quick blev dömd. Vilken kontrast mot åklagaren Krister van der Kwast. Han studsade glatt in på redaktionen, blev intervjuad i studion, till synes helt obekymrad över hur hans livs viktigaste rättsfall vittrade sönder i den pågående processen.

Efter intervjun följde vi honom ut ur radiohuset, och precis innan han knatade iväg vände han sig om, blinkade med ena ögat, och
”Där fick ni allt något att tänka på, pojkar!”

November 2012. På plats i Washington DC igen. Ska Obama lyckas baxa hem en valseger till för en andra mandatperiod som president, eller ska utmanaren Mitt Romney lyckas slå ut den sittande presidenten. Jag och Olof Sjölander sitter på mitt rejält tilltagna hotellrum på Georgetown Inn och jobbar. Ringer gäster, går igenom upplägg, resonerar om vinklar. Plötsligt ringer det på den fasta hotelltelefonen. Den som ingen använder längre. Herregud – vi har väl ändå mobiler vid det här laget.

Ändå ringer det på hotelltelefonen. Jag svarar och hör den där välbekanta rösten. Som rapporterat från Hong Kong, Balkan, Washington. Nu är han i luren, på mitt hotellrum i just Washington. Han har samma attack i rösten som vanligt:

”Magnus! Det är jag, Marianne, Sören och Britt-Marie. Och en flaska Jack Daniels. Ska du komma över?”

Det var inte så mycket att välja på. Staffan Heimersson, världsreportern, legendaren, bjuder på Jack Daniels. Jag och Olof stängde ner för dagen och anslöt. Sören var dock inte där – han satt kvar på sitt rum för att ”han behövde räkna på lite valkretsar.”

Jag hade dagen innan fått ett mejl från Staffan:
”Magnus,
Jag är tillbaka i Washington efter en 23 dagars 1.100 mil lång bilresa i Mellanvästern, Texas och Sydstaterna. Har the mood of the nation under naglarna…”

Nu fick vi höra Staffan berätta om ”the mood of the nation”. Över en three finger whiskey. Eller ett par. Och så några pikar för debatten om nyhetstorka den 22 juli 2011.

Dagen efter valet, Obamas andra seger, var det Staffan Heimerssons åttioandra födelsedag. Han kom förbi Ginnas hus, så vi passade på att sjunga Ja må han leva för honom. Efter gratulationerna frågade Staffan:
”Vet ni var den största nyhetsstoryn är just nu?”
och svarade själv:
”Syrien! Jag åker dit nästa vecka!”

Valet 2014. Alla partiledarna frågades ut i P1morgon. Alla fick kortfrågor. Jan Björklund: ”hur många ”S” finns i ordet kunskapsskola?” (Han svarade fel). Åsa Romson: ”Sjöstedt eller Björklund?” (Hon passade.) Fredrik Reinfeldt: ”Du har skrivit en bok med titeln Det sovande folket. Efter 8 år med Alliansen – är svenska folket piggare?” (Nja, det är i alla fall fler som jobbar.) Och så Jimmie Åkesson: ”Järnrör eller språkrör?” (Han valde att inte förstå frågan och kallade den för en ”djupt oseriös frågeställning”. Och det är ju helt sant.)

Mera valet 2014. Det är statsministerkandidatdebatt. Sveriges Radio har hyrt kulturhuset i Stockholm, för att kunna ha sändningar inför publik. Reinfeldt har suttit som statsminister i åtta år, och socialdemokraterna under ledning av Löfven ska försöka återta regeringsmakten.

Debatten leds av Monica Saarinen och Lasse Johansson. Lokalen är proppfull, både av ”vanliga väljare” och av kandidaternas supportrar. Förutom att Ekot sände debatten i P1, så var både Expressen och Aftonbladet där med tv-team och sände.

Det hade varit hårda krav från partierna att det INTE fick förekomma applåder under debatten. En kort applåd i början, och en i slutet. I övrigt skulle handflatorna få vila. Argumentet var att debatten inte skulle få bli en tävling om vem som fick mest och längst applåder. Men ändå lite konstigt när vi nu hade publik på plats.

Trots de hårda reglerna, som tydligt hade kommunicerats till publiken så, en bit in i debatten, var det några på den vänstra kanten som applåderade. Ganska behärskat, men ändå – en applåd. Det gick nån sekund, och sedan kände jag en uppfordrande knackning på ena axeln. Jag tittade upp och där stod Reinfeldts presschef med mobilen i högsta hugg. Hon väste:
”Få tyst på dem. Annars ringer jag mina…”

Så samtidigt som jag skulle producera en rätt så krävande sändning, var jag tvungen att förhandla med två adrenalinstinna presschefer. Den ena hotade med att via sin mobil ”unleash hell” (så uppfattade jag alla fall att hon uttryckte sig), och av den andra fick vi kräva att hon skulle få tyst på sina skaror. Efter ett tag blev det tyst på aplåderandet det och jag kunde åter fokusera på det som sades i sändningen.

Inför nästa debatt, den med alla åtta partiledarna, hade vi byggt ett staket. Mellan producenten och eventuellt arga presschefer.

November 2016. Ännu en amerikansk valvaka. Den längsta hittills. Och kanske den längsta radiosändning jag gjort. Elva och en halv timme. Varav 7 timmar utan att kunna lämna över till någon annan – bara grön lampa, rakt genom den svenska natten, från kl 23 till kl 06.

Tekniskt sett är det helt fantastiskt. Radions samlade tekniska expertis har presterat på topp. Vi sänder timme efter timme från DC utan några problem, och med utsända över hela USA – alla hopkopplade på producentplatsen i Inger Arenanders kök i Georgetown. I ena hörluren hör jag sändningen, i den andra alla utsända. En känsla av total kontroll. En producentdröm.

Ännu mer Staffan Heimersson. Någon gång i vargtimmarna sitter han med i sändning i en panel:
”Hillary vinner med en landslide. Mer än 330 delegater!”

Så blev det inte. Donald Trump vann valet, och är, i alla fall enligt honom själv, fortfarande USA:s legitime president.

Mars 2017. Jag har precis påbörjat en ny karriär, som gruppchef på Ekot. Jag vikarierar som gruppchef för Ekots live-grupp. ”Vi sänder när det händer!”.

Det börjar dimpa ner e-post, från kompositören Ferdinando Mantovanelli. Enligt Komponist Mantovanelli har jag beställt ett specialskrivet musikstycke: en originalkomposition för orgel. I g-moll.

Herr Ferdinando Mantovanelli är inte heller vem som helst. Han är tonalchromatonalitetens fader, och har då enligt egen utsago komponerat ett stycke musik på uppdrag av mig.

Herr Mantovanelli är mycket artig i sin konversation. Han titulerar mig ”Generaldirektor //Doktor Magnus Westberg/Direktor a Interim”, och skriver på formell tyska. Budskapet är dock inte lika vänligt.

Eftersom jag beställt ett verk av honom, tonalchromatonalitetens fader, ska jag också betala. Herr Mantovanelli har i och för sig lagt upp en avbetalningsplan, men summorna är saftiga. Fem avbetalningar på 17.339,97 Euro styck, sammanlagt 86.299,80 Euro. Kanske en helt rimlig summa för ett specialskrivet stycke tonalchromatonalitet, men jag har i min roll som mellanchef på Ekot inte ens en budget för kaffebröd. Så jag försöker bestrida fakturorna. På tyska.

Herr Mantovanelli ger sig dock inte. Han fortsätter mejla sina krav, och jag svarar varje gång, mer och mer irriterat att jag VERKLIGEN INTE beställt någon specialskriven orgelkomposition i g-moll.

Ett par dagar före julafton dyker den plötsligt upp. I ännu ett mejl ligger en bilaga – en ljudfil döpt till ”Fantasie in G-Moll ueber B-A-C-H”. Jag vågar inte öppna, utan kopplar in säkerhetsavdelningen som tar hand om den vidare brevväxlingen med Herr Mantovanelli.

Fantasien i g-moll blev liggande i snart fem år. Men nu är den presenterad inför publik. Inte så pjåkig ändå!

7 april 2017.  Precis hemkommen från en vända på stan med min äldsta dotter börjar nyhetsflasharna att hagla in i telefonen. Ett misstänkt terrordåd på Drottninggatan, omfattningen var fortfarande inte känd. Ekot är snabbt ute i etern, samtidigt som huvudstaden stängde igen.

Från fönstren i lägenheten på Hornsgatan kunde vi blicka ner på strömmen av människor som den här dagen fick vandra hem, istället för att ta bussen/tåget/tunnelbanan. En till synes ändlös ström av människor – lugnt, värdigt och stillsamt, alla på väg åt samma håll, samtidigt som radion berättade om dramatiken kring terrordådet.

Jag var hemma och läkte en bruten och nyligen opererad axel. Två rejäla titanskruvar genom skelettet i vänster arm gjorde att jag gick omkring med en stor och komplicerad mitella. Det gjorde ont.

Då ringer det från jobbet – jag ska in och sända. Enda sättet att ta sig till radiohuset är att promenera. Mot strömmen av människor, som fyller Hornsgatan från kant till kant. Det blir mitt eget starkaste minne från den dagen – hur jag promenerar genom Stockholm, mot strömmen av lågmälda människor, med Ekot i lurarna, samtidigt som jag gör vad jag kan för att freda min vänstra axel, lite lätt osäker på vad jag var på väg mot.

På Ekojuren var stämningen intensivt koncentrerad.  Vid 18 gjorde vi en rockad och jag fick sätta mig i producentstolen, efter att Karin Hållsten, Lasse Johansson och resten av Ekots live-team hade sänt de första, riktigt svåra, timmarna. Informationsflödet var stort, framförhållningen var ibland lika med noll, men med hjälp av Ekots samlade resurser och kompetens kunde vi leverera en fullödig sändning: fakta och känslor, analys och kommentarer.

Framåt midnatt var det dags för nästa skift att ta över sändningen. Jag tog en taxi hem genom Stockholmsnatten. Staden var tyst, tom och nersläckt.

27 maj 2022 Min sista sändning på Ekot, Sveriges Radio. Allt var färdigbokat och klart sedan många dagar. Mona Sahlin och Mikael Odenberg skulle vara med i Fråga Politiken. Vi satt och förberedde oss – Monica Saarinen, Tomas Ramberg och jag. Allt var hur lugnt som helst. Till jag fick SMS som inleddes med orden ”Kris och Katastrof!”

”Fråga Politiken”. En idé från firma Ramberg-Saarinen. Lika enkel som genial. Lyssnarna får ställa frågor om hur politik fungerar EJÄNGKLIGEN. I studion: Monica och Tomas, och så lite politiska veteraner. Och så en fräsig signatur. Vi fick jobba med Tom Hansen, en av SR:s många doldis-genier. Utifrån min lösa beställning ”Kan vi ha nåt med fredagskänsla, lite som det gamla programmet Partaj med Lars Ekborg” så förstod han exakt vad vi ville ha, och svängde ihop nåt som svängde. Och med Erlander, Friggebo och Anders Björck.

Vi hann göra två program. Säsongspremiären med Hägglund och Ulvskog. Och säsongsavslutningen med Sahlin och Odenberg. Eller, det skulle ha varit Sahlin och Odenberg. Monica hade i flera dagar sett fram mot att få presentera Mona Sahlin som ”Fru Kanin”. Men nu hade Fru Kanin precis skickat SMS med inledningen ”Kris och Katastrof”.

Inställda tåg, uteblivna ersättningsbussar med mera och Sahlin skulle inte hinna till sändning. Det mest uppenbara var att kolla om det gick för henne att vara med på telefon men jag fick svaret:  
”Från en fullsatt buss. Med ngr berusade glada grabbar bredvid?”

Nä det gick ju inte. Det blev till att krishantera på ett annat sätt. På ett par timmar skulle jag skaka fram en före detta toppolitiker från det rödgröna blocket som både skulle vilja och kunna vara med en hel timme i radio. KL 18 en klämdag. På en halvtimme hann jag ringa igenom säkert ett dussin politikveteraner. En var utomlands med dålig uppkoppling, en satt i badet med sina barn, en annan skulle hämta gäster vid tåget kl halv sju. Nästan alla svarade vänligt, och hade nog gärna varit med, bara inte just den här dagen.

Minutrarna tickade på. Men till slut nappade den före detta näringsministern Björn Rosengren. ”Ja det går bra!”

Det blev ett bra program. Bra frågor, bra tempo, och bra gäster. Lite, lite haltade det eftersom Rosengren fick vara med via telefon, men med tanke på omständigheterna var vi glada över att överhuvudtaget ha en gäst. Varför ska man få vara politisk vilde?, varför 349 riksdagsledamöter?, och som avslutning en fråga om det finanspolitiska ramverket. Härlig fredagsfeeling 🙂

Efter programmet skyndade alla iväg ut i fredagsnatten. Som det kan vara efter en sändning. Jag och Tomas tog gick och tog en öl. Pratade om det bästa och värsta som hänt oss på radion.

Punkt!